Bakom alla leende bilder, där solen skiner och livet är sådär helt jäkla underbart så döljer det sig en sån enorm smärta och osäkerhet. Ångest som sakta kryper fram ur skinnet och sätter sig på huvudet och mals igenom gång på gång. Och ändå måste man låtsas som om allt är tipp topp, för vem vill prata om och med en människa som mår dåligt, när alla vet att det smittar av sig. Negativitet föder ännu mer negativitet. Men när man trots allt överröser sig själv med positiva tankar, och försöker se framåt så lyckas jag alltid stöta på en "speedbump" och vill bara dra täcket över huvudet och gråta mig sömnlös genom natten. Så känner jag just nu. Ångest.

 

Varför? Jag har ingen plan. Ingen plan för framtiden. Allt är blankt och jag står och stampar. Ingen inspiration till något och ingen och peppar mig framåt när jag behöver det som mest. Dagarna blir till veckor, veckor blir till år. Backa tiden och gör förändringar. Jag måste tänka på mig själv och mitt välbefinnande. Vad är rätt och vad är fel? 

 

Jag tänker inte leva bakom en fasad och låtsas vara lycklig 24/7. Förutom på instagram ;)

 

Trots denna kvälls-ångest så har jag haft en helt underbar dag, med fiske, grille, sol, värme, trevligt sällskap och mys med den sötaste vovven hos systerns sambos föräldrar.